Om exakt två månader är det julafton. Förmodligen den dag på året som jag längtar mest efter, och planerar mest inför. Människor frågar mig ofta varför, och vad det är för speciellt med julen för mig egenltigen. Många tycker det är konstigt, att en enda dag på året betyder så mycket. Det mesta är ända julklappsruscher och stress.

Det är enkelt, tycker jag. 

Jag är uppväxt med de bästa jularna man kunde få. På något sätt spred mitt hem på julafton den störta kärlek, värme och gemenskap man kunde hitta. Alla var samlade, och jag menar verkligen alla. Förväntningarna var höga och redan från det att man vaknade var det igång, med en enkel julfrukost och den första helt egna flaskan julmust för året. 

Nu är vi mer bortskämda så, vi dricker julmust redan i oktober och häver i oss flaskor själva. Men inte när jag var liten, då var det först på julafton man fick den där glasflaskan helt för sig själv. Det var först kvällen innan, precis innan man skulle somna, som man fick tjuvsmaka den kokta skinkan tillsammans med mamma inne köket. Det var precis när man höll på att somna, som man såg mamma i ögonvrån stå och hänga upp girlanger i mitt fönster som jag skulle upptäcka på julaftons morgon.

Julafton innebar en varm trygghet på något sätt. Det var alltid massor av stress, och man hann knappt sitta ner förrän vid middagen, men man sprang runt och fixade med glädje.

Jag är säker på att de är dom känslorna som väcks till liv inom mig när jag tänker på julafton. 

 Och nu, när jag väntar mitt egna barn, är det min största önskan att jag kan föra det vidare.

 

Varje julafton sjunger min pappa den här sången efter att han läst julevangeliet och innan vi öppnar julklapparna. Den är kanske inte så traditionellt julig som ånga av er tänker, men för mig är det julen i en sång. Jag kan inte tänka mig en julafton utan den.